Aldrig tidigare har jag lärt känna en så energifylld person som Lena Jonsson. Hon verkar alltid vara på gång och på väg och aldrig trött eller har tråkigt med det hon håller på med.
Hon utstrålar ett sånt driv och vitalitet att en kan och vill bli smittad av det. I de band hon medverkar i bidrar hon till stor del till just den energin i musiken. Om det finns en kvinnlig match till Näcken som tjusar oss med sitt fiolspel så är det Lena. Hon spelar så snabbt och skickligt att en kan tro att hon har fler än en stråke. Hennes enormt svängiga stråklek lockar till rörelse. Det går inte att sitta still.
Lena Jonsson har under sitt 15-åriga aktiva musikliv sett och upplevt så många olika hörn av världen att det helt enkelt måste speglas i hennes kompositioner vars melodier bjuder in till att tralla med. Med PLACES släpper hon sin första soloskiva med endast egna kompositioner. Tillsammans med Erik Ronström (gitarr) och Kristofer Sundström (kontrabas) bjuder hon in oss att under 12 spår få uppleva och höra några av de ställen, situationer och möten hon har varit med om.
Låt det vara Bollnäs där hon växte upp och hittade sitt folkrockband Skenet vars stil må hända hörs i 34an. Eller Stockholm där hon med Johanna Karlsson och Emma Ahlberg (5-strängad fiol) som medverkar bl a på Första snön bildade trion Limbohofvet. Hennes bretonska duopartner Martin Coudroy bidrar med sitt durspel till den skojiga schottisen Högersvajpen. Vi får på så vis en inblick i hennes liv.
I texthäftet får vi läsa hur låtarna har kommit till och i musiken hör vi delar av hennes musikaliska meriter. Som röd tråd i musiken hör jag den stilen som jag anser vara så speciellt för Lenas musik vilken är präglad av bland annat old time och hälsinge element. Ett glatt gäng av elva kända gästmusiker ur folk, jazz och pop bidrar till skivans mångsidighet.
Denna musik gör mig glad. Jag föreställer mig att PLACES handlar om "happy moments" i Lenas liv. Både de fartfyllda och de mer lugna låtarna är glada. Min favorit är öppningsnumret Antilopen som är rivig från första takten. Den enda lite melankolisk klingande låten är Brakpolskan som börjar väldigt lugnt men övergår sedan i ett snabbare tempo vilket tillsammans med ett ständigt pågående underliggande baskomp ger en känsla av en galen ridtur.
Alla dansvänliga låtar har de kända grundsvängen som i polska, vals eller schottis. Ostinaton, komp och särskilda accentueringar och betoningar i Lenas spel ger danssvänget dock en extra spännande nivå. Happy Piguin där Dominick Leslie spelar mandolin ger märkligt nog upphov till att röra sig som en pingvin.
Vidare medverkar Jonas Bleckman (cello), Jonas Knutsson (saxofon), Daniel Migdal (violin), Jon Antonson (flöjt), Filip Jers (munspel), Staffan Jonsson (elgitarr) och Petter Berndalen (percussion). Lena kan även höras i banden Limbohofvet, The Goodbye Girls, Folk All-In Band – FAB, Skenet samt i duo med Martin Coudroy eller med Brittany Haas.
Jag rekommenderar att lyssna på plattan antigen med ett väldigt bra ljudsystem eller live för att kunna ta in alla de fina detaljer och den otroliga energin som finns i varenda låt.
Photo Credits:
(1),(3) Lena Jonsson,
(2) Skenet
(unknown/website).
